Förstår du inte.

Låt mig berätta någonting för dig. När hon ser på dig. Ser hon hur du lider. Det skrämmer henne. Inte din smärta. Inte din oro. Inte vetskapen om att någonting trycker till i dig. Djupt i dig på en odefinierbar plats. Inget utav det skrämmer henne och kommer heller inte göra det. Det glädjer henne att hon gör ett inryck och att hon får dig att reagera. Likgiltighet och känslolöshet är så mycket värre än alla typer av känslor. Det är dina tankar. Att hon inte vet hur du vill att hon ska vara. Vad det är du vill att hon ska göra. Hon känner dig men hon vet om dig ingenting. Vart dina ärr kommer ifrån. Hur du lever och om du dricker kaffe. Det är det som skrämmer henne. Även fast vetskap kan göra mycket ont med människan gör ovetskapen så mycket mer. Förstår du inte? Det som egentligen skrämmer henne är att med dig kan hon inte vara annat än sig själv. Hon känner dig men ingenting om dig. Tidigare kapitel i ditt liv som för henne aldrig lästs upp. Hon vet inte vem hon förväntas att vara och kan därför inte spela sin roll. Hon tvingas nu skriva sitt eget manus och börja leva sitt liv.